I den nya Fores-studien ”Från nyanländ till nyanställd” visar forskaren och journalisten Fredrik Rosenqvist att den svenska integrationspolitiken misslyckats fullständigt, och egentligen helt i onödan. Det finns nämligen gott om exempel på små kommuner och organisationer som med enkla medel sett till att nyanlända snabbt kommit in på den svenska arbetsmarknaden, men den stora majoriteten av Sveriges kommuner har valt att inte ta efter dessa lyckade exempel.

Socialdemokraterna har onekligen fått tag i en skärva av sanningen när de nu så envetet biter sig fast i kravet att enskildas bidrag till politiska partier ska vara offentliga. På måndagen menade nu Mona Sahlin i Dagens Nyheter att öppenhet måste till och därmed också en lag. Bidrag över 20 000 kronor skulle vara öppna för alla granskning.

Skolan ska vara en inspirerande och lärande miljö. Den ska vara en plats där ungdomar utvecklas till att bli mer kapabla och kunniga än vad de är nu och var tidigare. Skolans uppgift är inte att fokusera på nuet och få eleven att säga: "Jag duger som jag är." Skolan ska peka mot framtiden och utmana eleven att fråga: "Vad kan jag bli?" Mats Nyblom, rektor i Kalmar, sätter ramarna för diskussionen om trygghet för unga.

Hur ska rättsstatens ideal ställa sig till omgivande våld och maktpolitik? Ett viktigt europeiskt exempel gavs 20 juli 1944, när en grupp högre militärer, däribland Claus von Stauffenberg vågare försöket att ta livet av Hitler och avsätta nazistpartiet från Tysklands ledning. Det misslyckades som vi vet, men det exempel de aktiva gav blev en ledfyr för både Tyskland och Europa, konstaterar här Christian Braw, komminister i Slätthög och författare.

Detta är bisarrt! I allmänhetens tjänst, brukar medier tänka om sig själva. Nu har journalister från public service rusat på justitieminister Beatrice Ask och riksdagsledamoten Thomas Bodström och krävt att dessa ska urinera inför vittnen, med skälet att journalisterna skulle utföra ett slags drogtest.

Nu har värnplikten avskaffats och försvaret ska rekrytera frivilliga. Det är kanske, trots all kritik, den bästa vägen framåt, eftersom försvaret då kan ställa långt högre krav på sina soldater. Och om den positiva särbehandlingen av mindre lämpade upphör.

Svenska soldater ska inte vara ett tvärsnitt av alla svenskar, de ska utgöras av dem som är bäst soldater, skriver Andreas Braw.

Ensamstående föräldrar är inte alls en homogen grupp, om nu någon menar att makalösa föräldrar tror det. Tvärt om. Däremot finns det många ensamstående mammor med barn som lever under fattigdomsnormen, något som inte minst kommuner måste uppmärksamma mer än i dag!
Sophia Lövgren replikerar här på Sylvia Asklöfs krönika.

Låt ensamstående föräldrar vara de unika människor de faktiskt är, och klumpa inte ihop dem i grupp och betrakta dem som offer!

Sylvia Asklöf reagerar mot hur politikens ”tycka synd om-attityd” slagit ut i full blom.

Och mot den politiska reflexen att det måste vara den offentliga sektorn som tar ansvaret för än det ena än det andra i föräldrars och barns liv.

Sommarens mest idépolitiskt vägande debatt startades av Kristdemokraterna – den om var politikens gränser finns. Nästan all politik drivs av välvilja – viljan att ställa till rätta.
Men när kommer välviljan att ge så stora biverkningar att den gör större skada än nytta? Kristdemokraten Stefan Attefall fördjupar här diskussionen om politikens gränser i samhällsväven.

Hur ska det officiella samhället ställa sig till olika samlevnadsformer? Riksdagsledamoten Annelie Enochsson från Göteborg betonar för sin del den stabila familjens betydelse. Får vanliga mödrar och fäder den uppskattning och det stöd de förtjänar?

Det är nog en bra uppdelning: moderaterna tar breddebatten medan de mindre allianspartierna får profilera sig. Här i Almedalen pågår processen för fullt.

– Fastna inte i alla rutinuppgifter. Låt människor göra sitt jobb och var själv tillgänglig utåt.

Det är en nästan obegripligt lugn Carolina Kallum jag träffar på torsdagsförmiddagen mitt i Almedalsveckan. Hon är kommunens koordinator och pressansvarig för själva veckan, som nu rullar på med sina 800 arrangörer, 900 journalister och 1300 programpunkter under sex dagar.

Trygghet! De flesta av oss vill ha den. Vi avkräver våra valda löften om trygghet på område efter område: trygga jobb, trygg ekonomi, trygga pensioner, trygg miljö, trygg framtid.

Hur omfattande trygghetskrav kan politiken ta hand om? Faran är stor att begreppet ”trygghet” till slut sväller ut till en dimma, som omfattar allt och intet. Och därmed kommer också politikerföraktet att växa, eftersom den trygghet som erbjuds inte alls blir den handfasta trygghet vi har behov av i vår vardag.

Följ EMIL i en aktuell fördjupning av trygghetsdiskussionen!

Carina Lundeholm granskar vad det egentligen är som inger otrygghet.

Vi var ett gäng tanter som träffades för att äta, dricka vin, skratta och prata om sådant som tanter brukar prata om: Barnen, barnbarnen, jobbet och det allmänna världsläget.

Replikerna for som squashbollar över bordet och ledde fram till nya infallsvinklar, fler skratt och ytterligare angelägna ämnen att diskutera. Till exempel frågan om mörkrets inverkan på medelålders kvinnor utomhusliv.

Jag sitter på ett föräldramöte och tänker på gräset som borde klippas. Av någon anledning skiner solen alltid vid dessa sammankomster, det vill säga utanför förskolans väggar. En blick över den samlade publiken och jag räknar till ungefär hälften män och hälften kvinnor.

Marcus Svensson låter reflektionerna om trygghet löpa under mötet.

På tisdagen föreslog regeringens utredare Ebba Sverne Arvill att polisen ska lägga mindre vikt vid att utreda ”mängdbrott”, alltså det som vanliga människor råkar ut för i vardagen. Resurserna måste samlas till den grövre brottsligheten, anser hon.

Ger stat och kommun oss trygghet? Eller tar de så mycket av våra pengar för att ge oss trygghet så att vi blir otrygga? Eller ännu värre – är det omöjligt att bli trygg i en värld som präglas av både osäkerhet och faror? Dick Kling fördjupar trygghetsdiskussionen.

Nu har mina grannar skaffat inbrottslarm. Det kostar bara några hundra i månaden, och vaktbolagets kontaktpersonen bor i området.

Jag kan förstå dem. Rubrikerna om nya inbrottsvågor i Kalmarstrakten har varit många, och pedagogiska kartor i tidningen visar med all önskvärd tydlighet riskzoner. Inte bara i de finaste kvarteren – läkarslummen som de kallas – utan med lika många prickar hos vanligt folk. Hur reagerar en polis? EMIL intervjuar Sven Erik Karlsson i Kalmar.

Uppklarandegraden för villainbrott är sex–sju procent, och kanske blir den inte mycket bättre. Det var en lärdom av samtalet med Sven Erik Karlsson, tidigare vid Kalmarpolisen och nu aktiv i Brottsofferjouren.

Är det den rättstrygghet vi får räkna med för våra skattepengar? Jag låter frågan gå vidare till två rikspolitiker, justitieminister Beatrice Ask och den socialdemokratiska ledamoten i justitieutskottet Margareta Persson. Är det rimligt att begära att staten/polisen tar mer ansvar, så att vårt behov av larm och bevakning för egen betalning minskar?

Trygghet, trygghet, trygghet. Är det inte vad vi söker också när vi betalar in den månatliga summan till vårt pensionsbolag? Vem vill bli satt på sparlåga när han eller hon äntligen har tid att leva? Men är man socialdemokrat verkar säkerheten snarare finnas i politiska system än i vårdade konton. Jag frågar exempelvis Peter Akinder, politisk chefredaktör för Östra Småland om hans pensionsperspektiv. För honom tycks frågan om pensionerna vara en tegelsten i det stora samhällsbygget.

Lycka – rättvisa – frihet. Dessa tre ord fångar i stort sett hela den politiska debatten och representerar de kärnfrågor som olika politiska grupperingar har olika svar på hur de ska uppnås.

Alla säger sig vilja ge största möjliga lycka till största möjliga antal, samtidigt som friheten skall vara stor i ett rättvist system. Tyvärr visar det sig ganska snart att ekvationen inte är vare sig enkel eller självklart eftersträvansvärd. Michael Nydén reflekterar efter diskussionen mellan Dahl och Akinder om pensionerna.

Vilka är ”vi”? Frågan går som en underström genom valrörelsen. Sverigedemokraterna stöter bort, socialdemokraterna gruvar sig över att Sverigedemokraterna kidnappar folkhemstanken. Medier grips av vånda när de bara lyckas urskilja problem.

– Vi har ett helt uppdrag – det här är inte bara en språkutbildning, konstaterar Sven-Åke Falkeby som är rektor för kommunens vuxenutbildning.

I Gnosjö kommun gör man det som kan tyckas helt självklart – ser till att SFI-utbildningen för ortens invandrare leder till jobb. EMIL inleder därför en serie artiklar om när integrationen lyckas med en intervju med honom. I en vecka när ministrar måste åka till Rinkeby för att lugna oroligheter blir ett perspektiv bortom storstadsförorterna desto viktigare.

Monica Tauscher flyttade till Sverige från Tjeckien för två och ett halvt år sedan. Med hjälp av Gnosjös aktiva SFI-samarbete mellan språklärare och yrkeslivet kan hennes dröm snart vara verklighet. Hon är ett exempel på det SFI kan vara, om de ansvariga vill.

Det finns en aspekt av den välkända Gnosjöandan som kanske inte fått särskilt stor uppmärksamhet – förrän nu. Kommunens förmåga att integrera invandrare. En intyervju med Gnosjös kommunalråd belyser.

Det mesta går Gnosjös väg, är EMILs slutsats efter besöket i kommunen, men självklart finns det förbättringspotential även i en av landets mest välrenommerade kommuner. Det konstateras i en ny rapport om integrationen, där invandrare själva fått komma till tals. Här möter vi kommunens projektledare Ingrid Nyberg.

Hur mycket betyder de goda resultaten från Gnosjö? Ett perspektiv får vi genom SCB:s färska rapport om invandring i ett regionalt perspektiv, se närmare källhänvisning här bredvid.

Högsby hade tur. Väldig tur. Tanken ljuder som en låg baston i min inre klanglåda när jag intervjuar Ewa Engdahl, nyss avgången centerpartistisk ordförande i kommunstyrelsen i Högsby. När jag talar med henne ger hon lågmälda svar om hur det var att vända kommunens politik, Ja, det var jobbigt. Men det måste göras, så hon gjorde det.

”Hårdrock i Bullerbyn”. Barometern-OT:s huvudledare 16 juni ger en av ledtrådarna till varför de kommunala kärnuppgifterna har kommit så i skymundan. Artikeln kretsar kring förslaget att slå samman Vimmerby kommun med Hultsfreds, ursprungligen framlagt av vänsterpartisten Lennart Beijer.

SlösO, Slöseriombudsmannen, har givit ut en tänkvärd rapport om hur arenafeber grasserar i svenska kommuner. Av någon anledning har författaren missat exempelvis fallet Kalmar, men rapporten är tillräckligt läsvärd ändå.

På ren landsbygd bor knappt en och en halv miljon svenskar. Ytterligare knappt två och en halv miljon har sina hem i 1800 småorter under 10 000 invånare. Här sätter förändringarna in: offentlig myndighetsutövning centraliseras, samhällsservice glesas ut, människor flyttar och de som stannar åldras.

Det är tydligen så komplicerat att handla upp rätt att svenska kommuner, landsting och statliga myndigheter ska kunna få gå samman i inköpscentraler, som köper för många på en gång.

Vad ska en kommun egentligen syssla med? Det är lätt att dra gränser i en expansiv storstadsmiljö. Men hur är det när tillväxten är en bristvara? Hur ideologisk kan en politiker vara? Västerviks-Tidningens politiske redaktör intervjuar här Västerviks framgångsrika kommunalråd Harald Hjalmarsson. Kursen är klar, men hur är det med farten?

 ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket” sa den socialdemokratiske socialministern Gustav Möller en gång i tiden. Detta uttryck är fortfarande aktuellt – oavsett vilken partifärg man har. I val har man givit oss politiker rätten att besluta om hur mycket skatt medborgarna ska betala. Det moderata kommunalrådet i Västervik,. Harald Hjalmarsson, är tydlig i sina ordalag i detta inlägg.

Det är valår, och på tidningars och webbsajters debattsidor plågas läsarna av ett ändlöst idisslande av de politiska slagorden. ”Välfärden” hör, jämte ”jobben”, till det värst exploaterade, och få begrepp är mera missbrukade i den (ryggmärgsstyrda) politiska slagväxlingen. Är det temat inte ganska skevt, undrar Hans Holm i denna kolumn.

Det sägs ibland att politikerns professionalitet ligger i språket, och detta är då knappast menat som beröm. Orden kan försköna, dölja och vilseleda – och säga det åhöraren vill höra. Den politiker som kan sitt hantverk bör därför då och då säga att kommunerna måste prioritera sina kärnuppgifter. Förre ledamoten av konstitutionsutskottet Nils Fredrik Aurelius ifrågasätter idealet politisk handlingskraft till varje pris.

Varför går det så bra för Habo, frågade EMIL i december förra året. EMIL besökte en kommun där det oftast var kort väg till en politiker, där kommunalrådet betonade öppenhet och korta beslutsvägar. En stabilt borgerlig kommun med moderat kommunstyrelseordförande.

Invandrare som vill starta eget kan få hjälp och stöd från olika håll. Men samhällets funktioner är ofta överorganiserade och har svårt att erbjuda handfasta kontakter och erfarenheter från den aktuella branschen. Det konstaterade medlemmarna i Jönköping Tabergsdalens Rotaryklubb och startade Lotsen, ett ideellt nätverk för att stödja invandrare med företagarambitioner. Carina Lundeholm rapporterar om initiativet.

Det är skillnad på Sverige. Det gör skillnad var i Sverige du är. Detta märks inom många olika områden. Detta gäller inte minst inom migrations- och integrationspolitikens område. Migrationsminister Tobias Billström betonar de små samhällenas roll för integrationen av nya medborgare.

Kommunala bolags efterlevnad av grundlagens reglering om handlingsoffentlighet är ofta dålig. JO har flera gånger varit starkt kritisk till hur hanteringen av allmänna handlingar skötts i de kommunala bolagen. I längden är det här ett demokratiproblem eftersom allmänhetens insyn i myndigheternas verksamhet är viktigt för att motverka bland annat maktmissbruk och korruption. Gisela Chand vid tankesmedjan Den nya välfärden skräder inte orden i sin genomgång.

Söndagens Agenda i TV 2 gav ett perfekt exempel på hur public service-TV kan fördunkla snarare än belysa. I detta fall själva den politiska kartan och dess terrängnamn.

Förskoleföräldern är bidragstagare, hur man än vänder och vrider på det. Därför är det missvisande att kalla vårdnadsbidraget för bidrag och förskolan subventionerad. Man borde hellre kalla vårdnadsbidraget för arvode, och beskatta det, eftersom den förälder som avstår annat arbete för att ge omsorg åt egna barn faktiskt bidrar med en samhällsnyttig insats. Det menar Karin Yngman, förskollärare och skribent från Blomstermåla.

En diskussion i radio nyligen, om kostnader och vinster kring förskolor, visade först och främst en sak: att vänstern anser att barnomsorg av detta slag egentligen är myndighetsutövning.

Diskussionen om bromsklossarna i vårt samhälle och brandmännen som inte får hjälpa till att bland annat hjärträdda, fortsätter på Emilstankar.se. Gislaveds kommunalråd Niclas Palmgren är en av dem som kämpat hårdast för att låta lokala brandmän rycka ut och hjälpa invånarna i väntan på ambulansen – en allt vanligare modell runt om i landet, inte minst på landsbygden. Men ärendet har dragits i långbänk. Landstinget bortser från behoven, konstaterar Niclas Palmgren.

Ibland får krångelsverige och samhällets bromsklossar konsekvenser med större innebörd än irritation och uppgivenhet bland invånare och entusiaster. Det kan till och med handla om liv och död. EMIL har träffat brandmännen som vill hjälpa till att rädda liv, men som inte får.

”Krångelsverige” - begreppet myntades redan på 1940-talet men vi blir ständigt påminda om att det är högst aktuellt fortfarande. När konstiga regler, prestige och kanske lite för inflytelserika myndighetspersoner snarare stjälper än hjälper oss medborgare. Berättelserna finns runt omkring oss, och vi hör dem titt som tätt.

Vad händer med ett folk som litar på att staten ska ta hand om dem så fort det blir besvärligt? Hur trygga kan vi egentligen vara om det är politikerna, och inte vi själva, som förfogar över möjligheterna att möta olika typer av oförutsägbara händelser och kriser? Dick Kling, nationalekonom och författare, resonerar kring dessa frågor i sin nya bok Tryggare kan alla vara. Hans definition av begreppet trygghet är enkel och tydlig: Trygghet är att veta att man klarar sig. Och han uppmanar alla att inte tro den politiker som lovar att det inte kommer att hända dig något.

"Ska man vara elak kan man säga att förutsättningarna för den polischef som vill leva i en skyddad verkstad är goda. Uppåt är avståndet till riksmyndigheten och ansvarig minister behagligt långt. Nedanför och åt sidorna finns en skyddsvall av förtroendevalda, som kan kritiseras av massmedia men som saknar verklig makt att genomdriva det de själva vill. ", konstaterar Per Dahl efter ett samtal med ordförande och vice ordförande i Kalmar läns polisstyrelse.

Antalet poliser ökar i Sverige. En av dem som handfast ansvarar för att resurserna styrs till optimal brottsbekämpning är länspolismästaren i Jönköping, Gunnar Lindelöw. Han utnämndes 2005, och har arbetat i länspolisorganisationen sedan 1991. Till hans förfogande finns ungefär 700 polisanställda, cirka 500 poliser och 200 civilanställda. De senare har på tio år blivit femtio fler. I hans område bor 335 000 människor i tretton kommuner.

Sture Åström vill se en omvärdering av integritetsbegreppet i samband med upprepad brottslighet. Integritet förutsätter förtroende från omgivningen, men han. Därför borde det inte vara orimligt att de som gjort sig skyldiga till upprepade brott kan personövervakas med hjälp av GPS och en så kallad lokator. Metoden är betydligt billigare än ett fängelsestraff och underlättar den dömdes återanpassning till ett normalt liv ute i samhället, resonerar Sture Åström.

Polisen bör stå mitt i gatan och vardagstryggheten, uppmanar EMIL. Visst är det så, konstaterar Helena Bouveng, ledamot i justitieutskottet. Men gatan leder i dag lika mycket till ungdomsrummets dataskärm som till bostadens ytterdörr. Därför måste polisen vara närvarande även på nätet.

Konstapel Klang med sin sabel och blå poliskappa var kanske inte så bra på cyberbrottslighet. Men han fanns där människorna fanns och visade alla att lag och ordning gällde och att alla skurkar, äppelnallande springpojkar och berusade marknadsbesökare skulle få med honom att göra. I hans bastanta figur urskiljde allmänheten lagens majestät och kände sig trygg.

När kommunalrådet (M) i Växjö gav sig in i debatten om den uppmärksammade domen kring den muslimske mannen som vägrade skaka hand med en kvinnlig chef, blev han överhopad med mail och telefonsamtal. De allra flesta ville tacka honom för att han var så modig. Vad var det då Bo Frank sa? ”I Sverige hälsar vi med handen”. Så lite krävs det för att visa mod i integrationsdebatten. Så mycket återstår innan vi får en öppen diskussion om de riktigt svåra frågorna.

Betyder det så kallade 24-timmarssamhället att vi måste vara beredda att ägna 24 timmar åt knapptryckande och väntan på att någon ska ringa tillbaka? Det undrar Lisa Warsén, som efter vinterns flytt till Öland upplever att begreppet kund håller på att reduceras till fakturabetalare. Bristande kundservice är något som genomsyrar både myndigheter och företag i dag, menar hon.

Vad är det som gör att vissa kommuner gång på gång utmärker sig med topplaceringar i olika nationella rankinglistor och utvärderingar? En sådan kommun är Habo, vid Vätterns västra sida, med 10 000 invånare. Habo ligger stabilt förankrad på tio i topp-listan för landets bästa företagsklimat och brukar också hävda sig bra när landets bästa boendekommuner ska utses. På Habo kommuns hemsida kan man läsa: ”I Habo ska människorna känna trivsel, kunna träffas och verka – kort sagt ha en fin gemenskap”. En allmänt trevlig målsättning alltså, som de flesta lokalpolitiker nog kan tänka sig att skriva under på – men vad innebär det i praktiken?

Strandskyddet har varit omdiskuterat allt sedan de första bestämmelserna kom till på femtiotalet. En översyn av lagen som nyligen gjordes resulterade i nya regler som började gälla den första juli i år. Men vad är det egentligen som gäller nu, har de blivit lättare eller svårare att få bygga vid vattnet? Har växt- och djurlivet fått starkare eller svagare skydd?

Den svenska allemansrätten står i strid med den europeiska rättsordningen, hävdar Gunnar Wiktorsson, som med sin bok Den grundlagsskyddade myten visar att föreställningen om en urgammal svensk allemansrätt till naturen är just en myt. Han blottlägger något som närmast ter sig som en tongivande akademisk desinformation om allemansrätten.  Frågan fortsätter att skapa diskussion och kommentarer på emilstankar.se.

”Äntligen”, utbrast ordföranden för Sveriges Kommuner och Landsting, Anders Knape i ett pressmeddelande när de nya strandskyddsreglerna beslutades av riksdagen. Och han är inte ensam om att ha högt ställda förväntningar på alliansregeringens strävan att förenkla och anpassa skyddet så att de stämmer bättre överens med de olika förutsättningar som finns i landet.

Hur kan vi låta media slå undan fötterna för en angelägen diskussion i en aktuell samhällsfråga? Varför reagerar vi inte när en publicitetslysten Hollywoodfru framställs som själva sinnebilden för helt vanliga småbarnsmammor som vill tillbringa mer tid med sina egna barn?

Är det rimligt att ett forskningsregister kan göras tillgängligt för andra ändamål än just forskning? Nej, säger Magdalena Andersson, riksdagsledamot och ordförande i Moderatkvinnorna, som kräver att reglerna för den svenska PKU-biobanken ska klargöras.

Moderaterna vill göra det enklare att rösta, via sms och internet. Bara 45 procent av svenskarna röstade i det senaste valet till Europaparlamentet ...