Antag att Tolgfors med formuleringen ”Sverige behöver kunna gör mer än en insats samtidigt” menar en militärstrategisk situation där vi utsätts för ett storskaligt väpnat anfall riktad mot två regioner samtidigt. Varje stab av de två kan i bästa fall disponera fyra bataljonsstridsgrupper och en artilleribataljon, eller båda tillsamman 8 av de 10 bataljonsstridsgrupper och allt artilleri som enligt 2009 års försvarsbeslut skall finnas insatsberett från 2014.

Som central reserv återstår 2 bataljonstridsgrupper utan tungt eldunderstöd varav delar kan ha internationella uppdrag.

För att kunna försvara regionen måste respektive stab skapa förutsättningar att verka över en fjärdedel av landets yta, slå luftlandsättningar, hejda eller slå anfallarens gränsöverskridande förband. Om vi, vilket vi enligt försvarsbeslutet förväntar oss, skulle få militär hjälp från EU- och Nato måste staberna också kunna säkerställa område i vilket hjälpen tas in i regionen. Med minsta kunskap om operationer och taktik inses att det inte är möjligt med fyra bataljonsstridsgrupper och en artilleribataljon.

Enligt försvarsbeslutet skall hela landet försvaras. Det med 10 bataljonsstridsgrupper. 100 stridsflygplan och ett fåtal marina fartyg om totalt 30000 man som skall finnas insatsberedda från 2014. Jag har med en envishet gränsande till dårskap upprepat i media frågat försvarsministern och Karin Enström i riksdagens försvarsutskott när, principiellt hur och med vilka målsättningar kan hela landet försvaras med så få stridande enheter.

Båda försäkrar att landet kan försvaras men undviker att förklara när, hur och med vilka målsättningar. Hedervärt vore om de nu inför valet konkret förklarar när, hur och med vilka målsättningar.

Tilltron till försvarets kapacitet sjunker om konkret förklaring än en gång uteblir.