Den som åker till universitetsstadens lilla förort och träffar Katarina möter en mycket bestämd person. Ett barnbarn, fyra barn, två katter, man och hushåll har sitt givna centrum i henne. Och nu är Katarina för det mesta också fri att röra sig. Kryckorna ligger på tamburbyrån och används bara när hon är ute.

Men det har tagit tid och kraft att komma så långt. De senaste tio åren har Katarina pendlat in och ut i vården. Hon tillhör dem som har haft otur med sin benstomme.

PD: Det är rygg- och knäproblem som du har dragits med i första hand?

KN: Absolut. Till sist fick jag nu mitt knä opererat för trettonde gången.

PD: Och så har du också haft relationer med försäkringskassan lika länge?

KN: I drygt tio år.

PD: Har du varit nöjd med dem?

KN: Nej, verkligen inte. Jag har ju fått göra det mesta själv! Fixa all rehabilitering själv. Jag har fått se till att alla åtgärder passat tillsammans. Jag hade suttit i rullstol i dag om jag inte tagit eget ansvar för rehabiliteringen!

PD: Så försäkringskassan har inte hjälpt dig tillbaka till yrkeslivet särskilt effektivt, menar du?

KN: Den har avgjort bromsat, till hundra procent. Jag har velat saker själv, jag har velat ha saker gjorda snabbt. Jag tror nämligen att man kommer tillbaka till ett normalt liv snabbare om man får hjälp kvickt. Man kan ju inte gå hemma utan att något händer. Jag har fixat gymnaster och sjukgymnastik själv. I annat fall hade det aldrig kommit i gång. Och tidsaspekten är som sagt jätteviktig.

PD: Hur kommer det sig hos kassan, menar di?

KN: Jag vill faktiskt säga inkompetens. Handläggarna har inte tid. De förstår inte. De bryr sig inte. Ja, det är lite bättre nu, enligt de nya reglerna. Tidigare var det rent fruktansvärt.

PD: Är den tröghet du mött något som berott på att du har haft speciella medicinska problem?

KN: Definitivt inte. Hur ovanliga är knäproblem? Och knä och rygg – som jag har haft – är väl vad de flesta söker för. Här i staden har vi exempelvis en rehabiliteringsbassäng som är kanon, du kan börja träna nästan på en gång. I vatten tränar man ju enklare, det är fantastiskt. Men att komma dit utan remiss, det har ju varit hopplöst! Nu går det, men tidigare var det omöjligt.

PD: Har du fått göra ekonomiska uppoffringar och betala rehabilitering själv för att komma igång snabbare?

KN: Så är det. Jag fick inte hjälp när det gällde ryggen. Efter lång väntan tog jag saken i egen hand och åkte till Strängnäs. Utredningen kostade 40 000 kronor. Sedan gick försäkringskassan in. Men hade jag inte kommit i gång vete sjutton hur det hade gått.

PD: Saknar försäkringskassan resultat- eller kundorientering eftersom dess handläggare sitter tryggt i sin egen byråkrati?

KN: Ja! De jag mött har varit vana vid att saker inte behöver vara bråttom. De inblandade har haft tid, mycket tid. Och så är försäkringskassan uppenbarligen underbemannad. De långa väntetiderna påverkar ju också ersättningarna. Har man inte ekonomiskt fungerande villkor när man är dålig mår man sämre.

PD: Upplever du att försäkringskassan mer är till för att hjälpa människor med deras ekonomi när de är sjukskrivna än att få tillbaka dem till arbetslivet genom aktiv rehabilitering och aktiva investeringar?

KN: Förr var det ju så. Det var ju lättare att sätta människor på sjukpension, för då kom man undan med statistiken. Då brydde man sig inte. Nu vet jag inte. Nu har jag själv bara varit deltidsjukskriven – jag jobbar nu till sjuttiofem procent – jag räknas igen. De nya reglerna ställer ju hårdare krav. Man ska ju försöka. Det ska utredas på ett annat vis. Men försäkringskassan hinner inte med. Det är det som är det värsta fortfarande.

PD: Upplever du att det är fel sorts människor som finns i försäkringskassan eller jobbar de under fel förutsättningar?

KN: Jag tror framför allt att mycket beror på de här läkarna, som sitter och kollar intygen och som tror att de kan bättre, trots att de aldrig har träffat patienterna. Om du kommer till en specialistläkare och han skriver ett intyg är det ju inte säkert att det godkänns. Granskningsläkaren kan ha andra teorier, och då utbryter kaos. Det är ju så.

PD: Du menar att du har privata läkarkontakter som du känner är hjälpmotorer för din rehabilitering, medan däremot försäkringskassans kontakter finns någon annanstans och inte är några hjälpmotorer?

KN: Du får ju aldrig träffa en läkare från försäkringskassan. Han är ju bara en pappersmänniska som sitter i toppen och tror att han vet bäst och tittar lite hastigt i en journal. Han kollar knappt vad som skrivs. Det är helt absurt. Läkarna samarbetar ju inte. Om du tar en specialistläkare – en ortoped till exempel, det är mest dem jag har träffat – så vet ju han vad jag klarar av. Men så sitter någon på kassan och bläddrar igenom min journal på några minuter och tror att han vet bättre. Då blir det trassel. De kommunicerar ju inte med varandra.

PD: Vad tycker du om de nya tidsgränserna som införts?

KN: Det beror ju på vad för åkomma du har. Men jag tycker att det är absurt att de här som har cancer och andra lika svåra åkommor och är jädrigt sjuka ska ut och söka jobb eftersom dagarna har tagit slut. Men det finns många, och jag jan ge exempel, på dem som nog skulle kunna jobba 50 procent kanske, men som bara går hemma. Reformen är nog både på gott och ont. Men det är klart . Är någon jättesjuk ska han inte till arbetsförmedlingen och söka jobb. Det är absurt.

PD: Hur ser du på samordningen mellan olika instanser? Jag antar att du har haft kontakt med såväl sjukkassa som arbetsförmedling?

KN: Ja det borde kanske vara samma myndighet eller handläggarna åtminstone sitta på samma ställe, så att det skulle kunna kommunicera bättre. För det fungerar inte bra i dag. De försöker men det funkar ju inte.

PD: Nu har du haft gynnsamma omständigheter. Du är högutbildad och energisk som få. Har det berott väldigt mycket på dig själv att du har nått dit du har nått?

KN: Absolut, men jag har också haft en familj som stöttat mig. Sitter man ensam – då orkar man faktiskt inte. Det är väl tyvärr det vanligaste. Har man inte andra som stöttar i bakgrunden då funkar det inte.

PD: Då föses man in i ett hörn?

KN: Just det. Då stoppas man undan på något vis. Det är ju så. Och det är grymt tycker jag, jättegrymt. Det drabbar i synnerhet ensamstående med barn, som behöver längre tid än andra för att komma tillbaka. Dom klarar inte det här. Jag tror att de allra flesta kan jobba åtminstone lite. Kanske inte fullt ut, men kanske kan de till en fjärdedel eller till hälften. Visst är det tufft. Men kan det vara annorlunda?

PD: Om du efter dessa tio års erfarenhet av sjukkassan skulle föreslå någon nyordning, vilken skulle den bli?

KN: Jag tror att väldigt många klarar sig tillbaka till arbetsmarknaden om de får rätt stöd och hamnar på rätt plats. Sedan finns ju dem som aldrig kommer tillbaka. Men så många är inte de. Så visst kan man sänka sjukskrivningsvolymerna i Sverige.

Jag vet inte hur det ska ske, men jag tror att arbetsförmedlingen kan spela en större roll än i dag, i synnerhet om samarbetet med sjukkassan blev bättre.

Sedan får vi inte glömma betydelsen av valfriheten i vården. I dag finns ju vårdgarantierna, att man ska få operation inom tre månader, något man faktiskt kan kräva, ja till och med åka utomlands, Hade den möjligheten funnits tidigare när min rygg krånglade hade det varit underbart. Men nu kan vi i alla fall kräva det, och människor åker till och med utomlands. Det kommer att sätta spår i statistiken.

Hur många har haft samma erfarenheter som Katarina, undrar jag då jag lämnar förortsvillan. Människor som startat sin sjukskrivningsperiod lika fulla av energi, men som till skillnad från henne inte orkat ända fram?