Men svenska folket är sedan många decennier vant vid den gemensamma bas som hade sin rot i bondesamhällets bygemenskaper och som utvecklades lika mycket av socialkonservativa borgerliga som av socialdemokrater. Inte för att tillåta arbetsfrihet, utan egentligen för att mobilisera det gemensamma, här som i Bismarcks Tyskland för hundra år sedan.

Ska välfärdsstaten hålla? Sannolikt gör den det. Men den kommer också att ändra karaktär, tillbaka till den mer strikta syn som partier från alla läger delade till en bit in på sjuttiotalet.

EMIL vill här ge en fördjupning av det som inför valet mest av allt blivit socialdemokratisk greuelpropaganda mot i första hand moderaterna, propaganda med det bisarra temat att människor helst av allt vill vara sjukskrivna så länge som möjligt.

Men EMIL låter oss också reflektera över vad som är arbete och inte. Är det inte lika mycket arbete att få en barnfamilj att fungera som att sitta vid ett skrivbord? Är det välfärdspolitikens gamla tanke att mota ut så många som möjligt till produktionen som går igen i de fasta förskansningarna mot hemmaföräldrar i familjepolitiken?

Vi måste tydligen ändå vara genuint lojala mot stat och det gemensamma i våra värderingar. De privata sjukförsäkringarna blomstrar – och det är inte bara högavlönade som vill betala extra för att bli tillbakaskjutsade till arbetet från sjuksängen så fort det går.

Hur är egentligen det samhälle där exempelvis inte särskilt högavlönade bibliotekarier lägger upp någon beskattad hundring i månaden för att slippa gå sjukskrivna alltmedan det största oppositionspartiet har som ledfråga att människor tvärt om ska få göra detta? Hur mycket av sjukskrivningsdebatten är en del av socialdemokratisk klient- och beroendekultur? Och hur mycket av arbetslinjedebatten är egentligen det borgerliga försöket att bryta denna kulturs dominans?

Läs själva och fundera. Och kom med inlägg till EMIL – skönmålar vi när vi ger vår verklighetsbild?